Linnés Fauna Suecica nu på engelska
The Swedish fauna (Fauna Suecica)
Carl Linnaeus (översättning: Ann-Mari Jönsson, Ingemar Struwe)
Acta Universitatis Upsaliensis; 2026
900 sidor
Carl von Linnés omfattande prägel på botaniken, pedagogiken och läkekonsten har varit föremål för ett flertal böcker och dokument där hans person och livsverk har analyserats och hyllats genom tiderna. I samband med coronapandemin 2021 uppmärksammade vi bland annat Linnés stora intresse för smittsamma sjukdomar och folksjukdomar, vid sidan av hans pedagogiska skicklighet [Läkartidningen. 2021;118:777–9].
Nu kommer den första översättningen av hans berömda »Fauna Suecica« från latin till engelska.
»Fauna Suecica« (1746; utvidgad upplaga 1761) utgör ett av de tidigaste försöken att systematiskt beskriva och klassificera ett helt lands fauna. Verket omfattar över 2 000 djurarter och presenterar dessa enligt Linnés egen taxonomiska metod. Människan (Homo sapiens) intar enligt Linné en självklar plats i djurriket. Översättningen, som har gjorts av Ann-Mari Jönsson och Ingemar Struwe, utgör ett rent mastodontarbete.
Texten är inte enbart zoologisk utan rymmer även inslag av kulturhistoria, ekonomi och medicin. Bakgrunden är att Linné själv var läkare och verksam som sådan bland annat i Stockholm innan han tillträdde sin professur i Uppsala. Det har dock i andra verk framkommit en del kritiska synpunkter kring Linnés kliniska kompetens [Läkartidningen. 2006;103:2317-9].
Ur ett medicinskt perspektiv är det särskilt betydelsefullt att Linné, i egenskap av läkare, integrerar observationer av djurens betydelse för människans hälsa. Samtidigt framhåller han uttryckligen att sådana inslag är begränsade, vilket framgår av formuleringen att användningen av djur för medicinska ändamål var sällsynt i jämförelse med växtriket.
Trots denna »begränsning« förekommer flera konkreta exempel där djur och djurprodukter tillskrivs terapeutisk betydelse. Ett exempel är fisken Cyclopterus lumpus (sjurygg eller stenbit), där det anges att den vanligen används i pulverform mot tertianfeber, det vill säga en återkommande febersjukdom som i modern terminologi motsvarar malaria.
Vidare dokumenterar Linné folkliga medicinska praktiker där biologiska organismer används direkt terapeutiskt. Han beskriver hur bönder låter vårtbitare bita på vårtor och avge en vätska som anses avlägsna dessa. Han noterar också att gallbildningar från enbärsgallmyggan används mot kikhosta.
Linné återger även föreställningar om sjukdomars uppkomst, som speglar en tidig etiologisk förståelse. I beskrivningen av Gordius aquaticus (tagelmask) anges att bönder i Småland tror att dess bett orsakar nagelbandsinfektion (paronyki), vilken de benämner »onda bettet«. Här beskrivs även behandlingen, där man skär i det drabbade området med en liten kniv.
Dessa exempel visar att »Fauna Suecica« inte enbart är ett taxonomiskt verk utan även en dokumentation av medicinska föreställningar och praktiker i 1700-talets Sverige. De medicinska observationerna är dock fragmentariska och ofta grundade i folklig tradition snarare än systematiskt prövad vetenskap. Här kan man fråga sig om Linnés begränsade kliniska erfarenhet gjort att han kan ha missat en del av användningen av läkemedel från djurriket inom den akademiska medicinen. Däremot hade han genom sina resor till olika delar av Sverige kommit i kontakt med olika befolkningsgrupper och hade kunskap om den läkekonst som utövades bland allmogen.
Sammantaget framträder verket som ett uttryck för Linnés empiriska metod och breda naturhistoriska ansats, där relationen mellan människa, djur och sjukdom ges en tidig vetenskaplig ram. I detta perspektiv kan »Fauna Suecica« betraktas som en föregångare till ett integrerat synsätt på biologi och medicin. Översättningen av verket till ett modernt språk, i detta fall engelska, utgör därför en viktig kulturhistorisk gärning. Genom att verket nu är tillgängligt även för dem som inte behärskar latin kan det inbjuda till medicinhistorisk forskning kring de terapier som användes under 1700-talet.
Läs hela artikeln: Visa original