Vanliga frågor

Nej, det finns för närvarande ingen behandling som botar narkolepsi. Däremot kan symtomen ofta lindras med läkemedel, planerade sovstunder och anpassade levnadsvanor.

Behandlingen anpassas individuellt utifrån vilka symtom personen har och hur mycket de påverkar vardagen.

(Källa: 1177 – Narkolepsi, hämtad 2026)

Behandlingen kan bestå av läkemedel som ökar vakenheten, minskar kataplexi eller förbättrar nattsömnen. Ibland behövs flera olika läkemedel.

Även rutiner i vardagen är viktiga. Regelbundna sovtider, korta planerade sovstunder, fysisk aktivitet och anpassningar i skolan eller på arbetsplatsen kan göra det lättare att hantera sjukdomen.

(Källor: 1177 – Narkolepsi och Socialstyrelsen – Narkolepsi, hämtade 2026)

Ja, många personer med narkolepsi kan arbeta eller studera, men individuella anpassningar kan behövas. Exempel är:

• möjlighet till planerade sovstunder
• fler eller kortare pauser
• anpassade arbetstider eller skoldagar
• lugn plats för vila
• extra tid vid prov
• inspelade lektioner eller skriftligt material
• varierade arbetsuppgifter.

Vilka anpassningar som behövs beror på personens symtom och situation. Prata med skolan, arbetsgivaren, elevhälsan eller vården om vilket stöd som kan vara lämpligt.

Du som har drabbats av narkolepsi till följd av vaccination med Pandemrix kan ansöka om att få din rätt till statlig ersättning prövad av Kammarkollegiet.

Om sambandet har prövats och godkänts kan du bland annat ansöka om ersättning för vårdkontakter, receptbelagda läkemedel och andra nödvändiga och skäliga merkostnader.

(Källa: Kammarkollegiet – Ansök om statlig ersättning för narkolepsi, hämtad 2026)

Om din rätt till ersättning har godkänts kan du ansöka om ersättning för vissa kostnader som har uppstått på grund av narkolepsin. Det kan till exempel vara:

• Vårdkontakter: Avgifter för läkarbesök och annan vård som rör din narkolepsi.
• Receptbelagda läkemedel: Kostnader för mediciner som du har fått utskrivna mot narkolepsi.
• Färdtjänst: Extra resekostnader om sjukdomen gör det svårt att använda vanliga färdmedel.
• Hjälpmedel: Saker som behövs för att göra vardagen tryggare eller lättare.
• Tandvård: Tandvårdskostnader som har ett tydligt samband med narkolepsin eller behandlingen.
• Andra merkostnader: Andra extra utgifter som du inte skulle ha haft utan sjukdomen. Kostnaderna måste bedömas som nödvändiga och rimliga.

Spara alltid kvitton och andra underlag som visar vad du har betalat och varför. Kammarkollegiet bedömer varje ansökan individuellt.

(Källa: Kammarkollegiet – statlig ersättning för narkolepsi, hämtad 2026)

Om du misstänker att du har skadats av ett läkemedel kan du anmäla skadan skriftligt till Läkemedelsförsäkringen. Det går bland annat att göra en digital skadeanmälan på deras webbplats.

Läkemedelsförsäkringen utreder om skadan med övervägande sannolikhet har orsakats av läkemedlet och om övriga villkor för ersättning är uppfyllda.

Narkolepsi som har samband med vaccinet Pandemrix hanteras numera av Kammarkollegiet.

(Källor: Läkemedelsförsäkringen – Om du skadas av ett läkemedel och Kammarkollegiet – Statlig ersättning för narkolepsi, hämtade 2026)

Ja, i vissa fall. Vid narkolepsi kan körkort med behörigheterna AM, A1, A2, A, B och BE samt traktorkort medges om behandlingen har god effekt och följs ordentligt.

Sömnattacker eller kataplexi får inte ha förekommit under de senaste sex månaderna. Läkaren ska bedöma bland annat sömnighetens svårighetsgrad, behandlingens effekt och när en sömnattack eller kataplexi senast inträffade. Transportstyrelsen fattar beslut i det enskilda fallet.

För högre behörigheter och taxiförarlegitimation gäller strängare regler. Narkolepsi med kataplexi utgör hinder för dessa behörigheter.

(Källa: Transportstyrelsen – Sömn- och vakenhetsstörningar, hämtad 2026)

Ja, narkolepsi som inte utgör hinder för körkort ska följas upp med läkarintyg. Under de första fem åren får intervallet mellan intygen inte vara längre än ett år. Därefter bestäms intervallet utifrån en individuell bedömning.

(Källa: Transportstyrelsen – Sömn- och vakenhetsstörningar, hämtad 2026)

Sömnparalys innebär att personen tillfälligt inte kan röra kroppen eller prata i samband med insomning eller uppvaknande. Det kan kännas obehagligt eller skrämmande, men går vanligtvis över efter en kort stund.

Sömnparalys kan förekomma både hos personer med och utan narkolepsi, men är vanligare vid narkolepsi.

(Källa: 1177 – Narkolepsi, hämtad 2026)

Kataplexi innebär en plötslig och tillfällig förlust av muskelkraft. Den utlöses ofta av starka känslor, exempelvis skratt, glädje, ilska, rädsla eller förvåning.

En kataplexiattack kan märkas genom att huvudet faller framåt, knäna viker sig, talet blir otydligt eller att personen tappar saker. Vid en kraftigare attack kan hela kroppen falla ihop. Personen är vanligtvis vaken och medveten under attacken.

(Källa: 1177 – Narkolepsi, hämtad 2026)

Hallucinationer vid narkolepsi är mycket verklighetstrogna drömupplevelser som kan uppstå när personen somnar eller vaknar. Personen kan exempelvis se, höra eller känna något som inte finns i verkligheten.

Hallucinationerna kan förekomma tillsammans med sömnparalys och upplevas som skrämmande.

(Källa: 1177 – Narkolepsi, hämtad 2026)

Narkolepsi delas vanligtvis in i två typer:

• Narkolepsi typ 1: Personen har kataplexi och/eller en konstaterad låg nivå av ämnet hypokretin i ryggvätskan.
• Narkolepsi typ 2: Personen har narkolepsi utan kataplexi och utan konstaterad brist på hypokretin.

Symtomen och deras svårighetsgrad kan variera mycket mellan olika personer.

(Källa: Nationell riktlinje för behandling av narkolepsi, hämtad 2026)

Narkolepsi är en neurologisk sjukdom som påverkar hjärnans förmåga att reglera sömn och vakenhet. Det vanligaste symtomet är kraftig sömnighet under dagen. Vissa personer får även kataplexi, sömnparalys, hallucinationer och störd nattsömn.

Narkolepsi är en kronisk sjukdom. Det finns i dag ingen behandling som botar sjukdomen, men läkemedel och anpassningar i vardagen kan lindra symtomen.

(Källa: 1177 – Narkolepsi, hämtad 2026)

Kontakta en vårdcentral om du har en kraftig och långvarig sömnighet under dagen, ofrivilligt somnar eller misstänker att du har kataplexi. Läkaren kan göra en första bedömning och vid behov skicka en remiss till en neurolog eller sömnmottagning.

Ring 1177 om du behöver hjälp med att bedöma dina symtomer eller veta var du ska söka vård.

(Källa: 1177 – Narkolepsi, hämtad 2026)

Diagnosen fastställs genom en samlad bedömning av personens symtom, sjukdomshistoria och resultat från olika undersökningar. Utredningen kan bland annat innehålla:

• samtal om sömnvanor och symtom
• sömndagbok eller aktivitetsmätning
• sömnregistrering under en natt
• ett sömntest under dagen, vanligtvis MSLT
• ryggvätskeprov för att mäta ämnet hypokretin
• ibland blodprov för HLA-typning.

HLA-typning kan ge stöd i utredningen, men blodprovet kan inte ensamt visa om en person har narkolepsi. Alla undersökningar behöver inte göras på alla patienter. Läkaren avgör vilka tester som behövs.

(Källor: 1177 – Narkolepsi och Vetenskapsrådets narkolepsikartläggning, hämtade 2026)

Utredningen innehåller ofta en sömnregistrering under en natt, så kallad polysomnografi. Då mäts bland annat sömnstadier, andning, hjärnaktivitet och muskelaktivitet.

Dagen efter kan ett MSLT-test genomföras. Personen får då flera möjligheter att somna under dagen. Testet mäter hur snabbt personen somnar och hur tidigt REM-sömnen börjar. Resultatet är en del av läkarens samlade bedömning.

Ett ryggvätskeprov kan användas för att mäta nivån av hypokretin. En mycket låg nivå ger starkt stöd för diagnosen narkolepsi typ 1.

Provet tas genom ett stick i nedre delen av ryggen och kallas även lumbalpunktion. Det är läkaren som avgör om provet behövs.